Vecka 15: Fotboll igen, nu med 60.210 på läktarna

 Apropå trängsel. Hålla avstånd. Om ni minns den gamla refrängen.

 Vi anlände till Emirates i god tid så det var inte särskilt trångt före matchen.

 Tvärtom då efteråt, när 59.000 besvikna hemmasupporters och 1.000 glada Bournemouth-anhängare skulle ta sig därifrån... Då var vi många som skulle dela på varje kvadratmeter.

 Efter någon halvtimme lyckades vi dock ta oss ned på tunnelbanan.

Hemmalagets enda mål sköts dock (på straff) av en svensk. Hans speciella målgest imiteras här på bilden av Jack, vars målkonto nätt och jämnt är öppnat den här säsongen.

Det var första matchen för mig på Emirates Stadium, även om jag genomlidit några Arsenal-matcher på gamla Highbury.

 Jack och jag såg dock Arsenal tillsammans på Old Trafford 2019. Då blev det 1-1 på Theatre of Dreams.

I Eastbourne ligger de stora, pampiga (fast slitna) badhotellen som krokaner på parad utefter strandpromenaden.

 Precis på andra sidan gatan slår de eviga vågorna mot stranden.

 Vi bodde två nätter på Hotel Burlington, ett stenkast från piren.

 Trångt? Nja. Möjligen vid frukosten.

En kort promenad efter stranden. Borta i fjärran skymtar de mäktiga kritklipporna och Seven Sisters. Dit kom vi inte denna gång.

Last supper. Sista kvällen i England åt vi vietnamesiskt i en av många restauranger som låg på rad efter gatorna närmast vattnet.

 Gao hette restaurangen, där vi var helt ensamma denna söndagskväll.

Regents Canal på Camden. Dagen vi anlände, 8 april, gick termometern i taket. 24 plusgrader var en högst onormal temperatur för årstioden, som fick folk och fä att ge sig ut till vattnet för att njuta av vårkvällen.

Lite shopping blev det också. Dock inte denna Beatles-kasse på trendiga Dover Street Market. Vi orkade inte heller ställa oss i kön till denna innebutik i Soho.

Food and drink. Shoppingturen i Soho avslutades med en halv pint på en av många pubar i området-.

Samma kväll avnjöt vi den napolitanska pizzan från haket precis bredvid vår bostad.

Camden Market. Den kände marknaden låg bara några minuters promenad, gärna efter kanalen, från vår lägenhet. 

 Där hålls Bowie fortfarande högt.

 

British Museum kände vi oss också tvungna att besöka, i mitt fall för första gången sedan 1970. 

 Den idén var inte ensamma om. Vi kom fram till att det fanns lite för mycket att titta på. Och alltför lite tid. Förmodligen hade vi kunnat strosa runt där resten av vår livstid och ändå inte se det viktigaste.

Och utanför fotbollsstadion fanns det också prylar så det räckte. Det blev ingen halsduk för varken mig eller Jack den här gången.