Vecka 12: Pandemipappans pina
Okay, jag kanske kan skriva varje söndag (typ) i stället. Vad sägs om det? För vittnesbörden fortsätter ju att dugga tätt om vad pandemin betytt för oss. Till exempel detta i DN: Hösten gick som en dans men i slutet av november insjuknade han och så klart vi med. Influensa, hyfsat mild, alla på benen efter någon vecka. Därefter tre-fyra dagar på förskolan, sjuk igen, covid antagligen, det visade i alla fall våra test. Mild den med, men förstås skulle han envisas med att klättra ur spjällsängen och luftangripa ett element (Clas Ohlson, ganska bra). Barnakuten, för säkerhets skull. Där satt naturligtvis en armé av tvååringar och harklade sig. Snart sjuk igen, gissningsvis RS-virus, i vilket fall var det inte att leka med. Julen inställd sånär som på ”Love Actually” med Hugh Grant på TV4 (mycket sevärd). Pappa i soffan proppad med Alvedon. Januari var en dimma, så blir det lätt när man åkt på tre smockor i rad. Åtminstone var vi inte ensamma. Enligt Folkhälsomyndigheten har rekordmånga vi...