I dessa tider. Coronadagbok i Åhus

100 procent Wiehe! I alla fall den unga kvinnan och den gamla mannen på scenen, och låten de sjunger. Det har varit mycket den senaste veckan. Buketten i fönstret är från mitt scenframträdande förra fredagen, 20 mars, och konsertbilden är tagen nio dagar senare, 29 mars.  "100 procent Wiehe" hette konserten och de som sjöng var mest Naomi Wiehe (25) och hennes pappa Thomas (78). Många av låtarna (fast långt ifrån alla) hade skrivits av Naomis farbror Mikael Wiehe (80 den 10 april), som satt i publiken och applåderade. Riktigt rörande blev det när hon sjöng just "Ska nya röster sjunga" om hur, ni vet, släkten följa släktens gång.  " Så segrar inte döden Fast åren har sin gång Så stannar inte tiden Den börjar bara om" Min f d arbetskamrat Malin har startat en författarkarriär. Det går förbluffande bra - hennes bok är en av dem man bara får låna en vecka.   Efter att ha varit pensionär hela mars, blev det plötsligt allvar. Torsdag-fredag: P4 Extra i Malmö. Lö...

  Litteratur och politik. Jag åker till Jönköping för att hjälpa till att presentera min bekant, politikern(s) Peter Perssons memoarer. En kort stund i rampljuset. Söndag på Furehov. Min fotbollspojke beskådar bataljen från en lugn plats i avbytarbåset.  I går spelade han 90 minuter med herrlaget för andra matchen i rad, idag får han vila tills klockan passerar 60 minuter.  Då får han komma in och avverka 30 minuter innan fotbollsspelandet är över för helgen.   Lördagens match: 0-1 mot Wä trots stort spelövertag för Åhus.   Dagen innan, på fredagen tog jag en snabb vända till min gamla hemstad, Jönköping/Huskvarna.  Jag fikade med en gammal vän, hängde med arbetskamraterna (gamla och nya) på P4 Jönköping varefter jag deltog vid ett politiskt evenemang i staden.  Kvällens clou var inte huvudpersonen, författaren, utan f d statsministern Göran Persson, fortfarande lika lysande talare. Två av de andra huvudpersonerna, jag och reporterkollegan Kerstin Arwi...

  Som ett lyckligt brudpar kommer dom farande, Jimmie och Simona, plötsligt är allt gammalt groll glömt. Nu är de redo att gå till prästen.   Det blir nog emellertid inte fru Kristersson. Hon är redan bokad.  Bröllopsgåvor har de också fixat själva, de unga tu. Fast räkningen får någon annan ta hand om.  En dos LSD räcker långt.  I vår lilla värld är däremot det mesta sig likt. Jag och Jenny tar en sväng till vår favoritbänk i världen , den vid Snickarhaken.  Stormen Babet för några år sedan var inte nådig mot den här kusten. Även bänken rycktes upp med rötterna, liksom den jord den stod planterad i. Nu finns den på en annan plats i närheten. Det duger det också, för en fika med bästa havsutsikt. Facebooks minnen påminner om en annan tid. Pandemin. Och nu har det gått fyra år sedan Mäster Anders kastade in handduken.  På fredagskvällen var det familjefest på Furehov. Åhus HBK mötte Kiaby, i hemmalaget fanns en Sandgren på plan och en på bänken och i bo...

Plötsligt blev det mars, och vintern i februari förvandlades till vår. Mörker vändes till ljus.  Dom här killarna är egentligen  inte så ofta utomhus. I alla fall inte när de ska göra saker tillsammans.  Men denna första lördag i mars kom dom i till sist i väg på en promenad.   Målet var ju viktigt: lördagsgodis! Fotboll klockan 20 en torsdag, till på köpet på bortaplan i Bromölla. Men Åhus vann med 2-0 och Jack sköt det andra målet.  Och, som sagt, kyliga, snöiga och mörka februari tog slut och mars dansade in med ljus och - ja, åtminstone relativt sett - värme.  Skåne är förvisso inte som varmast vid Hanöbukten, men det finns ju andra fördelar med denna vackra kust. Men, den som vill oroa sig, den kan ju köpa en kvällstidning.  Och när isen smälter och solen skiner, då är det dags att ta fram löparskorna.   Första löprundan sedan november. Under omständigheterna ett helt ok resultat... ...men egentligen vill man ju tillbringa soliga da...

På begravning i Stockholm. Ett typiskt exempel på sådant som inte tilläts under värsta pandemin. En i vanliga fall väldigt pratglad samling valde att minnas den bortgångne förhållandevis tystlåtet.  Det är snart sex år sedan jag började skriva denna coronadagbok.  Det här är inlägg nummer 1.254. Nuförtiden handlar de sällan om just corona eller covid-19 utan om ett liv som inte regleras av Anders Tegnell och de andra på FHM. Ett liv som liknar det vi levde innan vi lärde oss hålla avstånd.  Men då och då påminns man om att viruset fortfarande finns därute och ibland drabbas någon man känner.  Konsekvenserna är dock lindriga. Stockholm ligger där det ligger. Täckt av is både på land och i vatten. Man får se till att inter halka.   Tunnelbanan är full av färgglatt kakel, även vid 00.20 på natten när jag tar ett tåg mot Hornstull, vi är ganska få ombord och ingen behöver hålla avstånd. Rasrisk är ett fint litet ord som inbjuder till funderingar. Jag lyckades dock f...