Vecka 9: I evighet amen

På begravning i Stockholm. Ett typiskt exempel på sådant som inte tilläts under värsta pandemin. En i vanliga fall väldigt pratglad samling valde att minnas den bortgångne förhållandevis tystlåtet.

 Det är snart sex år sedan jag började skriva denna coronadagbok.

 Det här är inlägg nummer 1.254. Nuförtiden handlar de sällan om just corona eller covid-19 utan om ett liv som inte regleras av Anders Tegnell och de andra på FHM. Ett liv som liknar det vi levde innan vi lärde oss hålla avstånd.

 Men då och då påminns man om att viruset fortfarande finns därute och ibland drabbas någon man känner.

 Konsekvenserna är dock lindriga.

Stockholm ligger där det ligger. Täckt av is både på land och i vatten. Man får se till att inter halka.

 Tunnelbanan är full av färgglatt kakel, även vid 00.20 på natten när jag tar ett tåg mot Hornstull, vi är ganska få ombord och ingen behöver hålla avstånd.

Rasrisk är ett fint litet ord som inbjuder till funderingar. Jag lyckades dock fotvandra till Kungsholmskyrkan utan att få några ismassor i skallen.

 28 februari är ett ödesdigert datum i den svenska historien. Dagens Nyheter påminner om detta och att det gått 40 år sedan mordet på statsministern.

 Bröderna, "Palmes pojkar", uttrycker sig mycket försiktigt och diplomatiskt när Patrik Lundberg hälsar på.

Söndag kväll är det nästan ljust när jag grillar middagen, vi hinner nästan äta färdigt innan avspark i londonderbyt Arsenal-Chelsea (2-1).