19 mars 2025: Femårsjubileum

 19 mars 2025, som just slagit över till eftermiddag, sitter jag vid köksbordet och äter en halv semla, som jag köpte för halva priset i förrgår, och dricker uppvärmt kaffe från i går.

 På köksbordet ligger ett tiotal cd-skivor med Kent, den som just nu snurrar är Hagnesta Hill från 1999. (Vilken är egentligen gruppens bästa låt? Är det - som DN - hävdar 747? Tveksam. Men jag är verkligen ingen expert.)

 I övermorgon fyller min lilla gumma, dvs min mellandotter, 40. I motsats till vid sitt bröllop får hon denna gång bjuda gäster, så många hon vill.

 Dagen är som gjord för retrospekt.

  Jag ska inte bli långrandig. Jag nöjer mig med att konstatera att jag, och alla jag känner, överlevde denna pandemi. Kanske tur, kanske skicklighet, kanske lite av varje. För 100 år sedan gick det inte lika bra för min danska farfar, 1920 gick han ur tiden, i den pandemins andra våg (spanska sjukan), turligt nog hann han träffa min farmor, betydligt yngre, på en restaurang i Göteborg, gifta sig med henne och sätta min far till världen 1919.

 Fast alla kom inte helskinnade undan, jag känner flera som fortfarande lider av postcovid.

 Jag har skrivit 1.204 avsnitt i denna coronadagbok. Alla är inte läsvärda. Men tillsammans tecknar dom en ganska heltäckande bild av en tid och en värld, som vi inte väntat oss.

 Och, jo, jag skrev en hel del på Facebook 19 mars 2020 också. Jag var tydligen pensionär, då också.