I dessa tider. Coronadagbok i Åhus

 Sista juni. I morgon andra halvåret 2022. 184 dagar kvar på året.  Mindre än två och en halv månad kvar till riksdagsvalet.  Vart är vi på väg?  Samtidigt som det på olika sätt bekräftas att pandemin tickar på, visserligen på en jämförelsevis låg nivå, men möjligen är den stigande, så är det tyst.  Och intresset för folkhälsomyndighetens senast smitto- och dödstal varje torsdag är minimalt.  Här är det i alla fall: 19.124 döda.  Och så Skåne. Noll. Och noll. Ingen anledning till oro. Så vitt vi vet.

 Inte ens Sarah Sjöström kunde simma från covid-19-viruset. Men hon hann i alla fall erövra två guld och ett silver innan det gjorde sig påmint.  Så var hon också i Ungerns huvudstad, ett ställe där det nog inte vaccinerats så mycket.     Medan jag och min lillpojke tog en sväng till Lund, där vi roade oss med barnbarnen (mina) medan föräldrarna ägnade sig åt jobb och studier.

 Plötsligt händer det: Coronasmittan tillbaka på löpsedeln igen, i alla fall på Kvällsposten. Och Agnes Wold, allvetaren.   Nu är cirkeln snart sluten. Kanske.  I Åhus har stängslen kommit upp. De inhägnar en strandyta som inte kunde varit tommare.  Här ska det snart spelas beachfotboll och beachhandboll.  Konsekvensen av dessa stängsel är att det är nästan omöjligt att ta sig till den ganska nybyggda bryggan vid vinterbadarnas bastu. Fast bara nästan omöjligt, man kan komma dit om man orkar med en omväg.  - En dam sa att här ska vara stängt till 31 augusti, sa en kvinna vi mötte vid bryggan. Fan tro´t.  Och mer än 25.000 åskådare bevistade Sveriges fotbollsdamer när dom på Friends Arena spelade träningsmatch mot Brasilien.  

  01.20 lokal tid klev vi av flygplanet i Köpenhamn: trots att det var mitt i natten fanns det gott om folk på flygplatsen, säkert på väg till eller från någonstans.  Ännu fler var vi ombord på det öresundståg som 02.22 rullade över Öresundsbron på väg hem till Sverige igen.  Och medan vi for hemåt genom Skåne målade solen horisonten i en rödaktig kulör.  Till sist kom vi hem. Och märkte att vi inte hade någon nyckel till hemmet. Fast in kom vi, till sist.  Sedan var det dags att försöka komma in i de svenska rutinerna igen. Att till exempel försöka gå och handla på Ica igen, av allt att döma tillsammans med 38 andra.  En snabb tur till Äspetstranden blev det också. Vattnet här var betydligt kallare än det vi badat i på Rhodos, upptäckte vi.  Men, som en familjemedlem brukar säga offentligt, man ångrar aldrig ett dopp!  Och så kunde jag börja läsa om pandemin igen. Den är tydligen inte över. Om någon trodde det...    Dagens Nyheter till ...

 Dags att lämna Grekland; Grexit.  Så då trängde vi, efter en dag vid poolen och på två restauranger, in oss i en buss och forslades tillsammans med en massa andra svenska och danska turister till Rhodos flygplats Diagoras.  Där var det ännu trängre och absolut inga lediga sittplatser. Och sedan blev det en ny, mindre men inte mindre trång, buss till flygplanet.  Och sså tre och en halv timme ombord hos SAS, tack och hej, Grekland!

  Semestern på Rhodos börjar närma sig slutet. De senaste 48 timmarna har vi förenklat vår logistik genom att hyra en röd Polo.  Den har förflyttat oss inom några mils radie, det längsta vi körde var en dryg mil norrut, till Rhodos stad, och ungefär lika långt söderut, till Tsamika Beach. Idag förde bilen oss för andra gången till den trevliga restaurangen Omaxia, några kilometer söderut.   Här och där blir man påmind om att också Grekland har lidit under pandemin, och att landet fortfarande inte helt skakat av sig sjukdomen.  De flesta verkar dock ha återgått till att leva sina liv som förr, om än i vissa fall med ett munskydd någonstans i ansiktet.   När jag kollar siffrorna på Johns Hopkins University visar det sig dock att Grekland ligger på plats 18 av alla världens länder när det gäller antalet covid-fall under de senaste 28 dagarna: 155.725 (kan det verkligen stämma?), totalt 3,6 miljoner. 383 döda, totalt 30.162.  Sverige finns på plats 65...

   I år råkar midsommarafton infalla precis ett halvår före julafton.  Vi firar - inte precis för första gången - denna den svenskaste av helger långt hemifrån, i Grekland.  Det svåraste med det hela brukar vara att hitta jordgubbar. För tre år sedan letade jag Parga runt innan jag fann några.  I år har vi verkligen inte sett jordgubbar på Rhodos, men plötsligt på väg ut ur Rhodos stad skymtade jag en supermarket med ett rikt utbud av grönsaker och bär.   Och där, minsann, fanns det en liter kvar.  Vi firade denna triumf med att köpa glass och kaffe.   Sedan var firandet fullbordat.

  Femte dagen på Rhodos. Eller fjärde om man betänker att vi bara hade tre timmar av söndagen här.  Idag hyrde vi bil, för att kunna se något mer av ön än dom cirka 50-100 meter vår stackars invalid förmår plåga sig.  Bara någon kilometer "hemifrån" hittade vi en perfekt strand med en perfekt liten restaurang.  (Egentligen var det Jenny och Google Maps tillsammans som åstadkom detta.)  I Grekland finns det - precis som hemma - gott om påminnelser om pandemin. Och åtskilliga, på hotellet eller i hotellbutiken, som bär munskydd. Men det verkar inte längre finnas någon oro, och det är verkligen ingen som håller avstånd eller undviker kontakt.  I Sverige är det inte heller något som egentligen påminner om pandemin.  Mer än att folk fortfarande blir sjuka. Som min bekant, som häromdagen insjuknade i covid-19 för andra gången. Trots tre sprutor med vaccin.  Pandemin är med andra ord, vilket är värt att upprepas, inte över. Och så här ser den senaste i...

 Medan riksdagen kämpar med att till sist rösta igenom en vårändringsbudget hemma i Sverige, hyr vi en s k gazebo på stranden i Faliraki Beach.  Här tillbringar vi åtta timmar under bästa badtid, med korta avbrott för vattenpaus.  Vår lilla invalid, som är en snigel på land, förvandlas till en säl när han förenas med det blöta elementet.  Det är härligt nästan hela tiden.  När jag skriver detta, sjunker solen långsamt ned mot det hav som man här nere kallar Southern Aegean.  Pandemin gör sig inte påmind. I Dagens Nyheter hittar jag dock en artikel med goda råd till den som planerar en utlandsresa i sommar: "De flesta populära resmål i Sydeuropa har slopat inresereglerna och det innebär att man kan resa in utan vaccinationbevis, man behöver heller inte visa ett negativt test eller bevis på tillfrisknande. Det gäller i till exempel Grekland, Italien och Spanien. Ska man till Portugal och Frankrike kan man behöva se över när man tog sin senaste spruta, om man ...

 En ny dag i Medelhavet, på en grekisk ö, men väldigt nära Turkiet.  På Rhodos finns det minnen av pandemin, i hotellets reception har personalen (oftast) sina munskydd på. Och taxichauffören som körde oss från Faliraki hade munskydd på sig, medan han som körde oss dit inte hade det.  Att äta på grekiska matställen känns dock helt befriat från restriktioner. Här är bilder från (överst) ett litet trevlig fik i Epsilons shoppingcenter och (underst) den grekiska restaurangen Falirala (etablerad 1960) inne i den lilla orten Falirakis centrum.  Det senare stället tydligt inriktat på turisterna, med ganska förutsägbar grekisk musik i högtalarna, och minsann: personalen tog en svängom runt restaurangen när Zorbas Dans dök upp.  Maten då? Grillspetten var rätt okay, mixgrillen också, medan Jonatan fastslog att ribs hade han ätit bättre, både på stamkrogen Åmund i Åhus och hemma.

 I Grekland, eller i alla fall på Rhodos, är munskyddet fortfarande väl synligt.   De flesta har det, men oftare nere på hakan än över munnen.  Man skulle, fördomsfullt, kunna beskriva det som en typiskt sydländsk inställning.   Vår första dag på semestermålet, en liten ort vid den långa Falirakistranden på Rhodos, var stillsam. Korta promenader, bad i pool och hav (det sistnämnda bara föräldrarna) samt lunch och middag på några av de fåtaliga matställena i närheten.  På grund av Jonatans dåliga ben (efter benbrottet) kan vi inte ta oss några långa sträckor.   Bilderna: poolen på hotellet samt den betydligt rymligare stranden.   Förgäves letar jag efter information om hur många coronafall som Grekland har i sommar.  Hittar bara det här:  " Greklands hälsominister meddelade idag att kravet på munskydd inomhus och i transportmedel med numrerade platser tas bort mellan 2022-06-01- 2022-09-15. Munskydd ska fortfarande bäras i apotek, på tunn...

 För första gången sedan februari 2020, alltså strax innan den här dagboken utbröt, är hela vår lilla familj tillbaka på en flygplats, det vill säga Kastrup.  Så här i juni 2022 är den nästan sig lik. Som om de två senaste åren aldrig funnits, eller bara var en ond dröm.  Här får man flyga som förr; och de berömda post-pandemi-köerna visade sig vara hanterliga.  Men allt var sig inte likt, Starbucks fanns här inte längre, vi fick nöja oss med Copenhagen Coffee Lab.  Vi anlände till Kastrup vid 13.40 och var igenom alla kontroller en dryg timme senare.   Strax efter 16.40 lyfte vi mot Medelhavet. Här köar vi in mot säkerhetskontrollerna. Längre köer och längre tid än förr i tiden, men jämfört med Arlanda ändå bättre än vi trodde.

 En tältby växer upp nere vid Täppetstranden. Om bara någon vecka kommer här att vara full action.  Beachsommaren i Åhus är strax här.  2020 var här tomt och tyst, likaså 2021. (Om man bortser, och det bör man inte, från badgäster. Sådana fanns det gott om.)  Men nu blir det fotboll och handboll på sanden, som om det aldrig varit någon pandemi.  Och hemma i vår trädgård slår de gula liljorna ut vid gästhuset. De blommar bara några dagar, sedan är det över.  En sorglig analogi med livet.  Så vi lever alltså åter som före coronan. Men det innebär inte att den har försvunnit.  Som framgår av några DN-artiklar här ska den tas på allvar fortfarande.  Men covid-19 verkar, i sin nuvarande skepnad, inte kunna sätta käppar i samhällets hjul på samma sätt som skedde för två år sedan, och i viss män även ett år senare.  Vi har lärt oss att leva med pandemin. Och om vi skulle råka dö av den, är det inte längre något som vållar panik.  En vacker...