I dessa tider. Coronadagbok i Åhus

  Fem barn och en vuxen i gästrummet på en lägenhet på Söder i Stockholm: alla är de släkt. Stolta medlemmar av KlanenClausen. En liten men naggande god maffia: bröderna Clausen och åtta av deras barn, ett tiotal barnbarn, en f d fru och några ingifta.  Det var i juni jag föreslog att vi skulle försöka oss på detta, tre månader och en vecka senare blev det av.  Först utomhus i 1-2 timmar, sedan på restaurang lika länge och avrundning med kaffe/vin hemma hos en i den äldsta generationen.  A splendid time. I detta projekt ingick att några deltagare fick åka tåg till Stockholm från sina hem i Skåne och Göteborg.  För vår del betydde det tidig avfärd från Åhus lördag morgon och hemkomst 34 timmar senare, på söndag kväll.  Det innebar också att vi fick se (lite grann av) Solna, eftersom vi bodde på ett hotell i Stockholms grannkommun. Lite sightseeing i Stockholm blev det också.  Pojkarna fick till och med chansen att kasta en blick på Slottet och Riksdagsh...

Supermånen skiner över Öllsjö. När jag hämtar min son från hans flickvän på andra sidan stan, stirrar ett argt öga på oss från skyn.  Det är supermånen. Den hänger uppe i himlen inte så långt över åkrarna som kantar vår väg från henne till hem.  Den är inte farlig. Men visst ser den ut som ett omen.   Någon dag senare ger tre av oss i familjen ut på hajk. Vi besöker en plats där vi aldrig varit - Fulltofta naturområde mitt i Skåne.  Mycket fint. En perfekt dag, varm och vacker, i fantastisk natur.   Och så måste vi förstås - men de bara två - ta en sväng till stranden. Den är vår tillflykt i alla väder. Pandemin är inget ord man ser varje dag, men plötsligt skriver Time om den, att den faktiskt kanske gjorde oss dummare:  "Not long ago, Mark Chiverton, a 33-year-old in the U.K., noticed he was making a lot of silly mistakes. He’d mix up words when writing emails, or blank on a basic term while talking to his wife. None of these slip-ups were all that conce...

Ekot - the place to be. Här utspelar sig ofta dramatik. Men inte denna fredagskväll.  Jag for till Stockholm för att vara barnvakt medan hans föräldrar gick på konsert. Men så blev det inte.  Jag for till Stockholm i alla fall. Och kom både till Ekot och till Huddinge sjukhus.  Ett välbekant ställe och en ny bekantskap.   Den nedre bilden tagen på Hässleholm C, där jag och en massa andra väntar på 7.48 till Stockholm.   Här barnbarnet Ludvig, som det var tänkt att jag skulle barnvakta på lördag kväll. Nu blev det inte så, men jag fick ändå tillbringa en lång lördag med ettåringen.  Med tiden blev vi riktigt goda vänner.   Huddinge sjukhus låg öde på lördag förmiddag, medan jag övergav mitt yngsta barnbarn för att ledsaga min yngsta dotter till öron-näsa-hals-akuten.  Vi var där mindre än tre timmar, vilket väl får betraktas som snabbt.  En påminnelse om den gamla dåliga tiden: jag desinficerade mina händer med handsprit.  Och så detta St...

8 september. Sista kvällen (i alla fall inom överskådlig framtid) då jag sitter i Kristianstad och försöker hålla koll på vad som händer i Blekinge och Halland, för att P4 där ska ha ett rimligt nyhetsutbud på sina webbsidor. Vad som händer i Halland: Ingenting. Men i Blekinge: Massor, speciellt i Sölvesborg och särskilt bland stadens många sverigedemokrater. 8 september, några timmar tidigare. Åhus HBKs juniorlag spelar i 30-gradig värme på Heleneholms IP. Första halvlek, med medvind, går bra. I andra, med motvind, så tappar dom det. Slutresultat 5-3(1-3) men ändå en insats att vara stolt över. Måndag, tisdag, fredag, lördag, söndag.   Vecka 36 var en vecka av arbete - på måndagen cyklade jag till f d Fängelset (en gång i tiden bodde Jenny just här) och träffade Mats Svensson, granne till Fängelset och missnöjd med de planer som finns på att bygga nya, höga hus precis intill/ovanför hans och fruns villa. På tisdagen   cyklade jag igen, först från Åhus till Kristianstad och se...

Åhus nummer 14 får äntligen springa in på plan. 30 sekunder senare blåser domaren i pipan. Matchen är över och ÅHBK har vunnit med 3-1. På nästa bild är han nummer 17, lagkapten och spelar hela matchen. Ena dagen nummer 17 och 90 minuter, nästa dag nummer 14 och en halv minut. Så olika kan fotbollslivet vara för en 16-årig rookie.  Men så länge man inte ger tappt eller tappar hoppet, så går det ändå långsamt framåt och uppåt. Samtidigt, i Hanöbukten: efter en sommar då västvinden envist byggt upp en stålband av iskallt vatten från Blekinge efter stränderna i östra Skåne, börjar västan till sist tappa greppet.  Men badbilderna här är bara en försmak på vad som komma skall nästa vecka när septembersolen till sist tar kommandot och vattnet börjar bli njutbart.   Nästa bild: om man inte vill bada, kan man ju ändå njuta av utsikten från fortet i strandkanten, där någon ställt ett bord och fyra stolar.  Därifrån ser man ända till Stenhuvud och förbi. Unforgotten: pandemin...