I dessa tider. Coronadagbok i Åhus

Det som för många bara varit en mardröm blev verklighet den 20 januari. Donald J Trump var tillbaka i Vita Huset. Lame duck eller ej, i fyra år kommer det att pågå.   Men rubriken, om skepp i storm, syftar på något helt annat: min stockholmsresa i ett tåg utan s k korglutning. Där var det inte lätt att hålla balansen. Varning på stan! Men den här maningen fanns inte i Stockholm, utan i Åhus. Det är windsurfingklubben som påpekar att det inte är deras ansvar om personer skulle råka illa ut på vattnet.  Hur det är i vattnet? Ja, det kan man fråga sig. I Stockholm träffade jag en skock med telningar: två döttrar, två dottersöner samt den här lilla motvilliga damen, min dotterdotter.  Jag gick också upp för en lång trappa i ett hus på Bellmansgatan, där bland annat någon med det här namnet bor. I Lund träffade jag den återstående dottern och två barnbarn till. Hela skocken alltså, fem barn, fem barnbarn och tre svärsöner. på tre dagar.  Bra utdelning!   Hemma hos s...

Julblommorna är som vackrast en bit in på det nya året. Det gäller att hålla ut, orka och inte tappa taget.  Det är inte lätt att hitta ljus i andra änden, ja, till och med svårt att hitta tunnelns hitre ände, så här i de dagar i januari som luttrade föregångare döpte till oxveckorna.  Några oxar syns inte heller till.   Då får man trösta sig med vad som bjuds. Man tager vad man haver, som Kajsa Warg gjorde gällande.  Som en extrapris-amaryllis som plötsligt slår ut och förbluffar mörkret med sina färger.  Eller en fantastisk solskensdag på Äspet som oväntat lyser upp ens inre.    Eller en sväng till Yngsjö.   Där härskar stillheten, så långt från sommarens liv och kiv, solskensdrömmar och undervattensströmmar.  Och LotteriBoden är stängd. Här lockar inga vinster förrän den varma årstiden är tillbaka. På fredagen får jag nöjet att sällskapa med två av barnbarnen i deras hem i Lund. Kanske är det de som tar hand om mig.  (Och den där...

Efter en hel vecka av grått och milt öppnar sig himlen på söndagen. Det blir kallare och solen skiner härligt över Äspet.   Vi går till stranden, men möter inga flanörer. Det finns nämligen ingen sand för dem att vandra på. Ett plötsligt högvatten har slukat nästan hela stranden.   Tidigare i veckan hann jag också springa min traditionella löprunda, ner till Åhusbryggan, fort gick det inte men det gick i alla fall.  På tisdagen (7 januari) for vi till Lund för att umgås med dotter och barnbarn. Där fick jag nöjet att bevista hur Lotta försökte bemästra Rubiks kub. Jonatan och Aino hann också ta en sväng till lekplatsen i närheten. Båda gillar nämligen drakar. Och hemma gladde vi oss åt en säregen isskulptur som uppstod i en hink som hamnat utomhus.

2025. Plötsligt. Nu är det här. Vem trodde det?   En solig dag i början av januari lyckas hela familjen komma ut på en promenad på vår paradisstrand på Äspet.  Det är ett bra sätt att inleda ett nytt år. Ett bra sätt att njuta av utsikten. Att ta hand sig själv och de sina.  Vi är på intet sätt ensamma på stranden, fast det ser ut så. Många i trakten vet att det här är det bästa stället en dag som denna. Nyårsafton, tolvslaget och nyårsdagen.   Vi firar slutet på det gamla året och starten på ett nytt hemma hos vännerna/grannarna på andra sidan Stubbagatan.   Och så lite tidiga nyhetsmorgnar på det. 2 och 3 januari stiger jag upp klockan fyra för att börja jobba 05.00 och servera eventuella morgonpigga lyssnare nyheter med start 05.59. De två morgnarna innebar avrundningen av tolv arbetsdagar på SR under de senaste 30 dagarna. Och 4 januari fick vi besök. Det var dottern och barnbarnen från Lund som kom och gjorde oss sällskap.  Mest roade vi oss inomhus, m...

Året rusar mot sitt slut. När söndagen, femte advent kommer, är det redan 29 december.  Snart är det 2025, och vad ska vi göra åt den saken, tycker ni? Julveckan i Åhus är väldigt stilla. Vi är alla förkylda och undviker därför kontakt med andra människor.  Men en och annan promenad är ju ändå befogad. 23 december , måndag, dagen före julafton, jobbar jag. Speciellt mycket blir inte gjort.  Men jag cyklar till Rådhus Skåne och intervjuar den här kvinnan om Jubileumsboken som Kristianstad kommun tryckt upp i 750 exemplar och nu skänker bort till de invånare som frågar först.  Jag är en av dem. Och så här ser julgranen ut. Ovanligt kort för att vara i vårt hem, där det är högt i tak.  Men den är fin. På juldagen jobbar  min älskling, tillsammans med det här gänget. Inget särskilt händer.  Men hon får förstås chansen att sända ut min egen uppföljning på nyheten om den farliga ättikan.  Det inslaget, som ändes på julafton, vållade vrede i hela Sverige...