I dessa tider. Coronadagbok i Åhus

Lågvatten vid Revhaken. Då kan man studera stenarna i strandlinjen.  Som helgreporter för P4 i Skåne kör jag radiobilen till Brösarp och Perstorp.  I Perstorp träffar jag Niklas från Tidaholm som kör land och rike runt för att förevisa sin moderna (?) gengasbil.  Och i Brösarp träffar jag på antikmässan Jan-Erik, Christian och många andra som tycker att det här är ett toppenställe att tillbringa helgen. Det syns inte på den här bilden, men det var gott om besökare på antikmässan, inget ställe för folk som är rädda för närkontakt.   På väg hem från två dagar på radion. Det är dags att träffa familjen samt tre besökare, en dotter och två barnbarn.  Tidigare i veckan träffade jag Kristianstads kyrkogårdschef vid gravplatsen i Åsum. På åkern intill kan man gräva ned tusentals kristianstadsbor om kriget kommer, det är i alla fall tanken.   På måndagen 31 mars i år  ställde Greger upp Åhus mest kända glasskiosk på torget.  För fem år sedan orsakade samm...

På nära håll. Jag och min käraste ute på strandvandring, där jag pustar ut efter några intensiva dygn i Stockholm. Vad kan man göra åt saken, när ens lilla rulta helt plötsligt påstår att hon fyller 40 år!  Man får väl helt enkelt hålla god min och inte grubbla för mycket över vad det innebär för ens egen ålder.  Och - i en lugn vrå mitt i festens larm - tillbringa en liten stund med hennes, 40-åringens, egen lilla rulta.  Inte så olik hur hennes mor såg ut för 38 år sedan.  Släkten följa alltså släktens gång. Och nej, det här var inte rätt tillfälle att hålla avstånd. Som synes av bilden ovan där alla fem barnbarnen trängt ihop sig i samma lilla soffa.  Eller bilden där under där de tre mammorna hittar ett tillfälle under 40-årslunchen dagen därpå att prata om stort och smått.   Sedan var det över, och det var dags att kasta sig ut i nya äventyr, samt åldras måttligt.  Varje dag är en gåva, glöm inte det! Sjukdom och åldrande, javisst. Men än känner j...

 19 mars 2025, som just slagit över till eftermiddag, sitter jag vid köksbordet och äter en halv semla, som jag köpte för halva priset i förrgår, och dricker uppvärmt kaffe från i går.  På köksbordet ligger ett tiotal cd-skivor med Kent, den som just nu snurrar är Hagnesta Hill från 1999. (Vilken är egentligen gruppens bästa låt? Är det - som DN - hävdar 747? Tveksam. Men jag är verkligen ingen expert.)  I övermorgon fyller min lilla gumma, dvs min mellandotter, 40. I motsats till vid sitt bröllop får hon denna gång bjuda gäster, så många hon vill.  Dagen är som gjord för retrospekt.     Jag ska inte bli långrandig. Jag nöjer mig med att konstatera att jag, och alla jag känner, överlevde denna pandemi. Kanske tur, kanske skicklighet, kanske lite av varje. För 100 år sedan gick det inte lika bra för min danska farfar, 1920 gick han ur tiden, i den pandemins andra våg (spanska sjukan), turligt nog hann han träffa min farmor, betydligt yngre, på en restaurang...

Plötsligt! En morgon i mars är marken i Åhus snötäckt. Det varar inte länge, och vi hinner inte ta fram skidorna. Men ändå ett bevis på att man inte kan lita på något, inte ens den ljuva vårmånaden mars.  Bakslag. Ett klassiskt ord. Som kan handla om väder och vind, vinter och vår.  Men också om livets gång, berg och dalar, fram och tillbaka, upp och ner.  Eller dialektiken: tes, antites, syntes.  "We´ll turn the setback into victory" som det stod på väggen i Göteborg hemma hos en flicka som jag gillade väldigt mycket. (Det gör jag fortfarande. 55 år senare.) 55 år. Eller 5. I svenska media är det fem år som gäller just nu. Vi minns Utbrottet. Och fruktar Nästa. Det som oroar mest är inte virus som orsakar svår sjukdom hos många människor, menar Ali Mirazimi. – D e läskigaste virusen är de som bara gör en del jättesjuka. De som inte blir så sjuka rör sig som vanligt och sprider viruset i samhället. Det var så covid-19 spreds, säger han.  Många anser att risken ...

Fem år har gått. Nu börjar svenska media fira jubiléet. Eller: påminna om en tid som vi nätt och jämnt minns, och som vi uppenbarligen bestämt oss för att inte lära något av.  "Miljoner dog, men inte vi. Det firar vi. Hurra hurra hurra!"   Dagarna kommer tätt, slag i slag, under vecka 10: Tisdag ska man äta fettisdagsbulle, torsdagen är det dags för massipantårta och när lördagen kommer så är det dags att hylla och stötta kvinnor när och fjärran.  Allt detta klarade vi av, semlorna åt Jack och jag hemma, tårtan bjöd P4 Kristianstad på och på kvinnodagen/lördagen hjälpte mig Åhus Lions att göra en insats.  Sedan tittade vi på Jacks match mot Nosaby, varefter vi åt marsipantårta hemma.  Jenny och Sara avstod från marsipanen men resten gick ner. Som sagt: pandemin och 5-årsdagen firades, eller ihågkoms, utförligt och till övermått i vår lokaltidning.  Ärligt talat läste jag inte en rad. Jag har ju ett konkurrerande medium, och i motsats till KB har jag inte sl...

Som Grenen, fast mindre. Jag får associationer till den nordligaste spetsen av Jylland, när jag och Jenny vandrar efter Hanöbuktens kust på den norra sidan av Åhus och stöter på den här lilla formationen i sanden. Någon har utropat femårsjubileum av pandemin, och plötsligt nämns den åter i svenska media efter att ha varit nedtystad/glömd i flera år.   I min egen hemmaradio kan man till exempel få höra representanter för sjukvården reflektera över hur det (inte) fungerade under pandemins brutala första månader, och huruvida vi skulle vara bättre när nästa pandemi anländer.  Samt en representant för näringslivet som tycks ganska nöjd med stödet från staten när verksamheten helt plötsligt måste pausas 2020/21. När jag och Jenny tar en promenad på "fel" sida av vår hemort, alltså bortanför Åhus Beach och campingen och UpZone, så ser vi skjutfältets varningsljus blinka i dimman någon kilometer bort.  Men till Östra Sand kommer vi. Vi är ensamma där.  Havet är rekordlågt, ...