Vecka 9: Out on a limb

Som Grenen, fast mindre. Jag får associationer till den nordligaste spetsen av Jylland, när jag och Jenny vandrar efter Hanöbuktens kust på den norra sidan av Åhus och stöter på den här lilla formationen i sanden.

Någon har utropat femårsjubileum av pandemin, och plötsligt nämns den åter i svenska media efter att ha varit nedtystad/glömd i flera år.

  I min egen hemmaradio kan man till exempel få höra representanter för sjukvården reflektera över hur det (inte) fungerade under pandemins brutala första månader, och huruvida vi skulle vara bättre när nästa pandemi anländer.

 Samt en representant för näringslivet som tycks ganska nöjd med stödet från staten när verksamheten helt plötsligt måste pausas 2020/21.

När jag och Jenny tar en promenad på "fel" sida av vår hemort, alltså bortanför Åhus Beach och campingen och UpZone, så ser vi skjutfältets varningsljus blinka i dimman någon kilometer bort.

 Men till Östra Sand kommer vi. Vi är ensamma där.

 Havet är rekordlågt, nästan en meter lägre havsnivå än normalt. Det är som om en tsunami är på väg in.

 Å andra sidan är stranden bredare än på mycket länge. Erosionen har tagit en kort paus.

 Men ropa inte hej!

 I en tom skolsal träffar vi vår yngste son och hans klassföreståndare ("mentor").

 Ännu en gång brottas vi med frågan hur han och skolan ska kunna mötas på halva vägen.

 Det är inte så att han har svårt att förstå. Han blir bara lätt uttråkad.

 Och han har goda (och ibland strålande) kunskaper. Men inget intresse av visa upp dem i projektform.

 Ibland vill han inte visa dem alls. Synd!

 Och i Bromölla kan man beundra husfasader som dessa. Och havsödlor!

...och förstås titta på fotboll. Äldste sonen släpptes i denna träningsmatch med A-laget upp från bänken redan med en halv halvlek kvar.

 Det gick mycket bra. För honom. Men laget förlorade.