Vecka 12: Håller inte avstånd

På nära håll. Jag och min käraste ute på strandvandring, där jag pustar ut efter några intensiva dygn i Stockholm.

Vad kan man göra åt saken, när ens lilla rulta helt plötsligt påstår att hon fyller 40 år!

 Man får väl helt enkelt hålla god min och inte grubbla för mycket över vad det innebär för ens egen ålder.

 Och - i en lugn vrå mitt i festens larm - tillbringa en liten stund med hennes, 40-åringens, egen lilla rulta.

 Inte så olik hur hennes mor såg ut för 38 år sedan.

 Släkten följa alltså släktens gång.

Och nej, det här var inte rätt tillfälle att hålla avstånd. Som synes av bilden ovan där alla fem barnbarnen trängt ihop sig i samma lilla soffa.

 Eller bilden där under där de tre mammorna hittar ett tillfälle under 40-årslunchen dagen därpå att prata om stort och smått.

 Sedan var det över, och det var dags att kasta sig ut i nya äventyr, samt åldras måttligt.

 Varje dag är en gåva, glöm inte det!

Sjukdom och åldrande, javisst. Men än känner jag mig inte så träffad av Stockholms Stads uppmaning till mig att höra av mig när jag behöver dess hjälp.

 

Lagom avstånd. Och veckan avrundas förstås vid Furehov, där Jack och hans lag denna mycket blåsiga söndag tampades med Bromöllas juniorer.

 I den starka vinden gjorde bollen som den ville, så Jacks hörna på bilden intill hamnade inte riktigt där han hoppats.

 Och avstånd? Nej, inte den här gången.

 På onsdagen far jag till Åhus återvinningscentral. Vi ska göra oss av med en soffa, som jag en gång i tiden köpte till min lägenhet på Vilhelm Thamsvägen i Huskvarna. De senaste fem åren har den stått i vårt gästhus, men nu var dess tid ute.

 Återvinningscentralen har en särskild container för stoppade möbler. Den var inte precis full. Det var däremot containern som innehåller böcker, tusentals sådana som ingen längre läser.

 Sorgligt eller naturligt? Kanske lite av varje.