Vecka 37: Huvudstadens häxkittel
Ekot - the place to be. Här utspelar sig ofta dramatik. Men inte denna fredagskväll.
Jag for till Stockholm i alla fall. Och kom både till Ekot och till Huddinge sjukhus.
Ett välbekant ställe och en ny bekantskap.
Den nedre bilden tagen på Hässleholm C, där jag och en massa andra väntar på 7.48 till Stockholm.
Här barnbarnet Ludvig, som det var tänkt att jag skulle barnvakta på lördag kväll. Nu blev det inte så, men jag fick ändå tillbringa en lång lördag med ettåringen.
Med tiden blev vi riktigt goda vänner.
Huddinge sjukhus låg öde på lördag förmiddag, medan jag övergav mitt yngsta barnbarn för att ledsaga min yngsta dotter till öron-näsa-hals-akuten.
Vi var där mindre än tre timmar, vilket väl får betraktas som snabbt.
En påminnelse om den gamla dåliga tiden: jag desinficerade mina händer med handsprit.
Och så detta Stockholm:
Radiohuset, där jag tillbringade fredagskvällen och en en dryg timme av lördagen, mitt uppdrag var att servera flexibla nyheter till P4-lyssnarna med ungefär en timmes mellanrum, när radiosporten gav sitt tillstånd.
Och så kulturkungen, Gustav III, som fått oväntat besök. En fiskmås tyckte det var en lämplig plats att beskåda Stockholm från.
Hemma. Så här såg det ut när jag gav mig av därifrån tidigt på fredag morgon. Vårt hus till höger är nästan skymt av björken.
Sölvesborg. På onsdag kväll for vi till denna särpräglade stad, också (ö)känd som sverigedemokraternas skyltfönster, för att titta på fotboll.
Hemmalaget slog Åhus med 4-1, aningen missvisande siffror, men så kan det gå.
Samtidigt i Philadelphia: Donaldn Trump och Kamala Harris duellerade inför presidentvalet och till mångas förvåning var det hon som vann.
Fyra år sedan: Mitt under brinnande pandemi skrev jag så här på Facebook. Men i vårt land fick skolbarnen - med kort avbrott - ändå fortsätta gå till skolan.
Solrosorna är fotograferade hemma hos min dotter i Lund. Mina egna blev det inte mycket med, två avled innan de hann blomma och den tredje blev ynkligt liten och vissnade snabbt.
Fyra år sedan: Ja, tänk! Hela världen lamslagen av detta lilla virus, de stora städerna öde, flygtrafiken stod stilla, sjukhusen fulla av döende människor och varje dag klockan 18 kom människor ut på balkongerna och applåderade sjukvårdspersonalen.
Strange days indeed.
Och på Johns Hopkins räkneverk rusade siffrorna över antalet döda i höjden: uppåt, uppåt, uppåt.
Och nu: allting är "normalt". Ingen sådant kan hända igen, tror vi.
Det kan man fundera över medan man tar sin promenad på stranden.
Kommentarer
Skicka en kommentar