Vecka 12: Pandemipappans pina

Okay, jag kanske kan skriva varje söndag (typ) i stället. Vad sägs om det? För vittnesbörden fortsätter ju att dugga tätt om vad pandemin betytt för oss. Till exempel detta i DN:

Hösten gick som en dans men i slutet av november insjuknade han och så klart vi med. Influensa, hyfsat mild, alla på benen efter någon vecka. Därefter tre-fyra dagar på förskolan, sjuk igen, covid antagligen, det visade i alla fall våra test.

Mild den med, men förstås skulle han envisas med att klättra ur spjällsängen och luftangripa ett element (Clas Ohlson, ganska bra). Barnakuten, för säkerhets skull. Där satt naturligtvis en armé av tvååringar och harklade sig. Snart sjuk igen, gissningsvis RS-virus, i vilket fall var det inte att leka med. Julen inställd sånär som på ”Love Actually” med Hugh Grant på TV4 (mycket sevärd). Pappa i soffan proppad med Alvedon.

Januari var en dimma, så blir det lätt när man åkt på tre smockor i rad. Åtminstone var vi inte ensamma. Enligt Folkhälsomyndigheten har rekordmånga virus cirkulerat den här vintern, mest influensa, covid-19 och RS. En överläkare vid Örebros universitetssjukhus ”kan inte ens säga hur många” patienter han vårdat med tre virus. Flera har haft fem samtidigt (DN 21/3).

Grundförklaringen är restriktionerna under pandemin. De skyddade från alla möjliga smittor så de minsta barnen hann inte bygga upp ett tillräckligt immunförsvar, säger statsepidemiologen Anders Lindblom. Sjukdomar som normalt drabbar spädbarn drar de på sig nu i stället. Det är bökigt men i grunden bra.

Det finns en ganska tydlig sensmoral här. Att överbeskydda är dåligt. Barn är inte porslinsdockor. De mår i längden bättre av lite vedermödor. En överläkare vid Sahlgrenska uppmanade nyligen föräldrar att sluta vabba ”bara för att det rinner lite i näsan eller kliar lite i halsen” (Ekot 9/2). Samhället tar stryk om alla stannar hemma för minsta lilla, sa han. Risken är att barnens hälsa också gör det.

Vanliga födelsemärken kanske är tumörer, lär oss löpsedlarna. Huvudvärk kan i sin tur vara tecken på akut stroke. Men allra värst är nog ändå att inte ha några symtom alls, för så börjar ju många hemska åkommor – Aftonbladet och Expressen har säkerligen hela listan, behändigt inlåst bakom en betalvägg som man med darrande fingrar (tecken på begynnande Parkinsons?) får klicka sig in på.

Vi själva har också drabbats när dammluckorna öppnades och alla (o)tänkbara virus och bakterier rusade in. Fast som tur är har vi ju en situation där pappan/pensionären oftast kan stanna hemma med sjuklingar när det krävs. Jenny myntade det förtjusande uttrycket, så sant som det är sagt:

- Vi har aldrig varit så friska som under pandemin.

Och även mitt husorgan Time Magazine reflekterade kring hur pandemin förändrat oss.  Ämnet där var - väldigt passande med tanke på vad makterna utsatt oss för idag - tid. 

Tesen där är att vi - och då menar skribenten förstås den stora del av västvärlden som befann sig i husarrest stora delar av pandemin - fått vår tidsuppfattning störd, eller i alla fall förändrad. Tidningen berättar om Ruth Ogden, engelsk forskare med tidsuppfattning som specialitet, som bara blivit intervjuad en gång före pandemin, men hundratals gånger sedan den bröt ut. En av slutsatserna, eller gissningarna, som artikeln utmynnar i är att pandemin, med den brutala förändringen den innebar, t ex att även många svenskar slapp infinna sig på jobbet varje dag men ändå kunde utföra sina uppgifter, har gett oss möjlighet att på ett helt nytt sätt ta befälet över vår tid.

 Jag själv känner inte igen mig så mycket i detta. I vår familj, som alltid varit hemma mest och har måttligt umgänge, fortsatte vi att leva ungefär som innan. Det mest dramatiska var att både jag och Jenny fick chansen att sända program (hon) och nyheter (jag) i P4 Kristianstad hemifrån. Det gick utmärkt.

38 nya döda med pandemin redovisade folkhälsomyndigheten i torsdags. Summan nu 23.851 döda med covid-19. Med den takten tar det fyra veckor till innan Sverige når 24.000. Då är det befogat att tillägga att socialstyrelsen räknar på ett annat sätt: 18.956 döda i covid-19.

 Antalet fall passerade just 2,7 miljoner. Nämligen 2.701.192 kända fall av covidsjuka. Mörkertalet torde vara tämligen stort.

 T ex: Varken Jenny eller jag har konstaterats covidsmittade. Inga test har varit positiva. Men har vi varit sjuka i luftvägarna fler gånger än så? You bet.

Plötsligt händer det: Sveriges Radio samlas till Strategidag + Radiofest. Den första på minst fyra år. Ett slutgiltigt bevis på att pandemin är över. (For now.) Här sitter Jenny med två av sina närmaste radiokollegor, en fantastisk trio: Jenny, Jenny och Anna.

Själv var jag hemma i Åhus och var jobbonär. Lite längtade jag förstås till festen, men efter en kringresande vecka i SRs tjänst på olika platser så var det förstås mycket bättre och vilsammare att vara hemma med JJ.