Vecka 24: Medelhavets magi

Prinse(ssa)n av Parga. Den här katten har en minst sagt avspänd position med utsikt över den grekiska turistortens hamn.

 Avstånd behöver man inte hålla längre. Nu får man trängas så mycket man vill. Att hålla två meter till närmaste person är något vi förknippar med pandemin.

 På vårt trivsamma grekiska hotell fanns fortfarande några sådana här klistermärken kvar på golvet, som ett minne kanske.

 Men ingen brydde sig. Här fick vi vara så nära vi ville.

Souvlaki, grillspett alltså, vad är mer grekiskt? Jo, en del kanske, som moussaka och grekisk sallad. Men det är ändå inte svårt att identifiera i vilket land den där matbilden är tagen.

 Vårt semestermål var en ort som ingen av oss hört talas om. Men efter några dagar där kändes det mera hemma än de flesta andra ställen i Grekland, där vi turistat.

Det mynnar en flod i Ammoudia. Inte vilken flod som helst. Den heter Acheron, men är också känd som Styx.

 Floden som skiljer de levandes och de dödas riken åt.

 Nuförtiden behöver man dock inte anlita färjkarlen Karon.

 Det finns bro.

 Liksom många andra orter i Grekland var det pittoreskt. Solnedgången färgade horisonten röd på ett sätt som man var omöjligt  att motstå.

 Jämfört med Ammoudia kändes vår gamla favoritstad Parga, två mil norrut, både överexploaterad, överlastad och överbefolkad.

 Men vackert är det i Parga. Ingen kan påstå motsatsen.

Samma sak måste man säga om Paxos. Den lilla ön en timmes båtresa från Parga är känd från tv-serien Maestro in blue. Ingen kan påstå att orten framstår som idyllisk i den skildringen, men det Paxos som vi besökte var (precis som Parga) lite för mycket av allting.

 Inte minst restauranger, dyra båtar coh turister.

 Fast vi var förstås tre av de sistnämnda, Så: leva och låta leva.

 Paxos är också värt en resa.

 Katterna var dock precis lagom.