Vecka 45: Civilisationens undergång
Med andra ord var det här en jobbig, sorglig vecka.
Vilket inte hindrade oss från att lika förbannat vandra efter stranden på Äspet fyra dagar senare.
Det är alltid en tröst, oavsett vilket problemet är.
Att det är åratal sedan pandemin bekräftades när vi gick på konsert i Stockholm, och såg Jason Isbell på Annexet.
Tusentals människor trängdes utan att ett ögonblick fundera över risken att smittas... av t ex mykoplasma...
Men trött i benen blev man! Och Jason Isbell var inte sitt bästa jag.
Tidigare samma kväll var jag på bjudning hos P1-chefen som just gjort sin sista arbetsvecka före pensionen och tog emot några av sina käraste arbetskamrater.
Där mötte jag också två av mina döttrar.
Jo, som sagt: det var val i USA och det blev makskifte, med eftertryck, Donald Trump och republikanerna sopade rent och behärskar nu alla nivåer i Washington: den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten.
Vilket givetvis föranledde en de beska kommentarer. (Det gäller att passa på, innan sådana blir förbjudna.)
Så här skrev jag för fyra år sedan, efter valet 2020:
Att till och med envåldshärskare är dödliga, firar i alla fall vissa svenskar just denna vecka, nämligen 6 november.
Och de visade sig att GA-bakelser gick att köpa även i Åhus, till och med dagen efter.
Och vilket var mest ovälkommet denna vecka?
Att den oranga lögnhalsen lyckades samla en majoritet av väljarna, som valde att tro att han skulle göra deras vardag rikare och inte ville se att kejsaren var naken.
Eller att den tillgjort muntre mannen med röd dräkt och vitt skägg tydligen startar årets terrorvälde redan i början av november!
Ack, ur led är tiden!
(Att en butik i Jönköping säljer semlor gör ju inte saken bättre.)
Tröst i mörkret kan man få, om man besöker mitt yngsta barnbarn i Lund: en alltid lika förtjusande liten sexåring.
Vart fjärde år återstiftar jag bekantskapen med CNNs legendariske siffertrollkarl John King. Han levererar fortfarande, och är dessutom en sansad analytiker.
Här kunde man ganska snart ana åt vilket håll valvinden blåste.
Åter i vätterbygden hann jag med att besöka två av mina favoritställen: fotbollsarenan Runnåkra på Huskvarnas höjder. Här har två döttrar spelat fotboll många gånger och även jag ibland stegat ut på gräsrektangeln med visselpipan i högsta hugg.
Lindströms café ligger bara 100 meter från det hus där jag bodde mellan 1977 och 1980. Här brukar jag fika med en av mina långvarigaste vänner. Alltid lika trevligt.
Jag hann också ta en titt på huset där jag bodde i 27 år och där mina döttrar växte upp. Kluvna känslor!
"1900-talet ringde och ville ha sin redaktion tillbaka" skrev jag i ett uppskattat inlägg på Facebook. För här jobbar jag med Magnus, som jag lärde känna redan när jag började på radion 1986, och Maria, som kom några år senare.
Det är en märklig men också mäktig upplevelse att åter göra några arbetsdagar på den radiostation, som var så viktig för mig i så många år, men som jag övergav för 22 år sedan.
Jag är tacksam att jag fortfarande får komma dit ibland.
Kommentarer
Skicka en kommentar