Vecka 23: Exil på Nationaldagen

6 juni firade vi nationaldagen med att ta 7.35-planet från Kastrup till Karpathos, en ganska avsides belägen ö i Medelhavet.

Där var vädret underbart, baden formidabla och maten utmärkt, om än tydligt dyrare än vid tidigare greklandsbesök.

 Någon pandemi verkade man inte oroa sig för, även om jag faktisk såg en man med munskydd i en livsmedelsbutik. Han var dock förmodligen inte grek.

 Men innan vi hann iväg på solsemester, var det fullt upp hemma. Till exempel deltog jag i Blodomloppet tillsammans med flera tusen andra, i mitt fall för första gången sedan 2006 och 2014. Tidigare har jag alltid sprungit 10 kilometer, men nu nöjde jag mig med fem (klokt nog), tiden blev 27.42, inget att hoppa högt för men ok under omständigheterna (oträning, stukad fot).

 Och trångt? Jo, det var det alla de 5.000 metrarna, men smittrisken - om ni minns det begreppet - kändes måttlig.

Direkt efter loppet trampade vi gasen i botten för att kunna se Jack spela juniorlagsfotboll i Bromölla, dessutom fick vi se honom reducera hemmalagets ledning till 3-2, genom ett långskott med mycket märklig bana.

 Belöningen blev 500:- (vilket hans far utlovat i trygg förtröstan att det nog inte skulle ske i första taget.

 Till sist vann dock Bromölla, aningen oförtjänt, med 5-3.

Vad vi gjorde på Karpathos? Jo, vi badade. Och badade. Och badade. För det var varmt i luften.

 Och då badade vi både i pool (vår "egen"), och i havet. På bilden badar Jenny i det kristallklara vattnet nere vid vår egen klippstrand, ganska svårt att ta sig ner i vattnet, men sedan var upplevelsen underbar.

 

Och så åt vi. Och åt. Restaurang Four Seasons uppe i vägrkorset (där också nästan lika trevliga Esperida låg) serverade både traditionell grekisk mat (förstås!) men även fantastiska pizzor. Den större varianten - som personalen varnade oss för - var verkligen STOOOOR. Och GOD. Men vi fick ta med oss en del rester hem, de blev en perfekt lunch nästa dag.