Vecka 48: Däckad. Men av vad?

För första gången sedan jag började skriva den här dagboken har jag varit sjuk en hel vecka. Minst.

 För hela vecka 48, från söndag morgon 26 november till söndag kväll 3 december, plågades jag av en enveten, hemsk hosta.

 Fick lämna återbud till min kväll på Ekot och (v 49) två morgonpass i Kristianstad.

 Men var det Covid-19 som däckade mig? Kanske. Våra covidtest kunde inte ge svar, för när vi bröt förpackningen visade det sig att dom passerat Bäst Före och torkat ut.

 Om dom funkat och gett utslag, så hade det varit första gången för mig. I alla fall vad jag vet.

Tillfälligt avbrott i sängliggandet. på söndagen var det härligt adventsljus över Hanöbukten.

 Vi tog en tio minuters promenad och njöt av solen och utsikten över havet. Sedan hade jag fått nog. Hem! sa jag.

 Och det var inte bara jag som drabbats. I sjukvården fick man in så många covidfall att personalen blev uppmanad att åter ta på sig munskydd. I alla fall när det kändes befogat.

Och covid-19 gjorde en återkomst som märktes. Till exempel drabbades några svenska skidstjärnor inför tävlingar på hemmaplan.

 Men på den nationella registreringen av fall märktes detta inte alls. Bara drygt 3.000 fall per vecka (vecka 47: 3.282.)

 Men kanske vänder kurvan brant uppåt när vecka 48 kommer in i rullorna.

 

Och vetenskapen fortsätter att debattera vilken strategi som var bäst. Nu senast var det Norge som berömde Sverige och Tegnell.