30 augusti 2021: Spöket på radion och i Huskvarna

  30 augusti ägnade jag mig åt reality check. En cykeltur i vätterbygden, Jönköping-Huskvarna-Jönköping, med en rad nedslag i mitt förra liv. Det var då jag ägnade 30 år åt att bo i Jönköping (lite) och Huskvarna (mycket), och att jobba på Jönköpings-Posten (4 månader), Smålands Folkblad (9 år) och radion (16 år).

 Och så passade jag på att spöka på P4 Jönköping.

 Cykelturen mellan Bäckalyckan, Jönköping, och Tenhultsvägen 2, Huskvarna, det skakade loss en uppsjö minnen, små och stora, angenäma och oönskade, ur hjärnbarken.

 Det förflutna visade sig också ibland vara mycket verkligt och icke-spöklikt.

Bilderna: Spektakulär utsikt från mitt tillfälliga boende på Bäckalyckan.

 Oinbjuden lutade jag lånecykeln mot staketet och stegade upp för trädgårdsgången på Tenhultsvägen 19. Där ställde jag mig tills den 75-årige mannen plötsligt varsnade mig, ställde gräsklipparen och sa:

 - Ett spöke.

 Ja, den pensionerade, legendariske och en gång mycket fruktade lokalradiochefen var i hög grad levande och sig mycket lik, på gott och ont. När det gäller Afghanistan har han en åsikt som han är upprörande (men uppfriskande) ensam om.

 Och sedan hem till Ann-Sofie (Affi) och Johan på Lerkullen.

 Min gamla vän och arbetskamrat Affi bor på Lerkullen, bara ett stenkast från mitt f d hem, hon flyttade dock dit ungefär samtidigt som jag var på väg därifrån, så vi var aldrig grannar.

 Men nu hade jag turen att hon var hemma och jag fick dela familjens middag.

 Alla fyra, lärare, vårdanställd, student och gymnasist, hade haft covid-19 och de tre hemmavarande hade varit så dåliga, och så länge, att de fick kalla hem äldsta dottern för att sjukvårda familjen.

 - Vi var så sjuka, och syresatte så dåligt att vi fick åka in till sjukhuset flera gånger, och Johan har fortfarande efterverkningar, mindes Affi.

 Det var när Rosenlundshallen bytte namn igen, som det sprack för HV 71, men trots det (på en ishockeyarena) svårbegripliga namnet ligger Husqvarna Garden säkert en kilometer från Huskvarna.

 Huskvarnaån ligger dock i Huskvarna nästan hela vägen, först vid utloppet i Oset blir den i praktiken en gräns mellan dom två städerna.

 Vacker är den i alla fall i kvällsljuset.

 Där, på en udde mellan Storgatan (vars namn numera känns absurt, men det vittnar om att staden Huskvarna en gång var annorlunda) och Tenhultsvägen ligger det hus, som jag och min fru ägde 1980 till 2007, där Lotta bodde 1981-2000, Lina 1985-2004 och Linnea 1991-2007.

 Att för första gången på länge närma sig detta är med andra ord att riskera att bli överfallen av minnen. De flesta bra, vissa mycket lyckliga och några sorgliga.

 Det såg fint ut, även om det inte längre var rosa och vitt utan numera bara vitt. De nya ägarna hade gjort något vi aldrig gjorde, planterat saker (vi tog bara bort) inklusive en ny häck. Det fanns nu mer häck än någonsin att klippa varje år.

 Det satte effektivt stopp för all eventuell längtan tillbaka.

 Den här dagen var ju också på ett annat sätt en resa i det förflutna. Under min tid som boende i Huskvarna och anställd på Bäckalyckan, 1988-2002, måste jag ha cyklat hundratals gånger däremellan. Det tar 35-40 minuter och är en dryg mil, med många små och ganska stora upp- och nerförsbackar. (Min fru tog oftast bilen).

 Det var ofta en väldigt lycklig cykling, men också ansträngande, och ganska ofta blåste det.

 Men rutten är inskriven i min hjärnbark, så mitt undermedvetna skötte logistiken, medan min hjärna dränktes av oväntade minnen.

 Jönköping fylls åter av studenter på ett sätt som inte alls var fallet så här års 2020. Dom är väldigt färgglada och försöker ha roligt, om än på ett icke-studentlikt ganska diskret sätt.

 En sak dom verkligen inte gör är att hålla avstånd. Eller så är det precis vad dom gör, tränger ihop sig som ett tajt studentkollektiv och håller avstånd, till alla andra!

 Trots att jag för 40 år sedan skrev den legendariska och ibland förhånade "Att cykla upp till Bymarken" ("är både hårt och tungt"), så har jag aldrig gjort det. Cyklat upp till Bymarken. Förrän idag. Det var lättare än jag trodde. ("man klarar av det, om man bara tar det lugnt").

 Ja, och så sände jag nyheter på Radio Jönköping igen. Steg upp 3.30 och cyklade ner från Bymarken, och det gick helt okay, fast jag var aningen opigg på flera sätt.

 P4 Jönköping ber inte om ursäkt för att göra journalistik om covid-19 och pandemin fortfarande, och det här var två av kanalens nyheter under dagen.

 Den övre var morgonens huvudnyhet, så den fick jag presentera en rad gånger.

 Den nedre gjorde min värd, Karin, och den spreds vidare av Ekot, vilket fick den oönskade effekten att ett antal anti-vaxare hörde av sig.

 Så kan det gå. Men det är det jobbet vi har. 

 "Vi har det bästa jobbet i världen, för jobbet är att berätta sanningen" var mitt motto på den tiden då jag var redaktionschef på den där radion.

 PS. F d lokalradiochefen, som vi har en kort stund tillsammans med längre upp på sidan, är en av två ganska säregna men på olika sätt lysande män, som jag har att tacka för att jag haft det roliga och mycket omväxlande radioliv jag haft. Och han är en av mycket få personer som inte skakat på huvudet, när jag berättade att jag under 530 dagar skrivit en coronadagbok.

 - Vad ska du ha den till? undrade han bara nyfiket.

 Ja, den frågan är ju befogad.