Kära Dagbok! Varför skriver jag detta, och inte bara detta, utan dag efter dag nya betraktelser? Vem ska egentligen läsa det? Och: spelar det roll?
Jag måste erkänna att jag inte vet svaret. Men jag vet att det ändå betyder något, och gör något med mig, detta pockande krav inom mig att varje dag skriva några rader. Den lilla berättelsen om hur detta ovanliga (jag valde bort ordet "unika") år har påverkat våra liv, i stort och smått, och hur varken vi, andra amatörtänkare, specialister eller beslutsfattare vetat svaren.
Vad är det som händer? Vart är vi på väg? Hur ser det ut på andra sidan? När detta skrives, 27 februari 2021, kan vi ha en del teorier, men de flesta av dem känns inte säkrare än teorierna gjorde för ett år sedan.
För vi vet inte!
Och jag har en känsla av att det - om ett år, eller tio, eller hundra - kan vara intressant att återvända och minnas hur det kändes. För mig, mina barn eller vem som helst som råkar snubbla in i detta. Och det vare sig detta är den första och sista pandemin på länge eller bara en i raden.
Och även om denna katastrof i en inte alltför avlägsen framtid känns ganska liten jämfört med den STORA.
Jo, denna sista februarilördag 2021 begav vi oss, för varken första eller sista gången, till Äspet.
Vi hade fika med oss, och den spisade vi efter en promenad längs stranden vid Snickarhaken.
Sonen är inte särskilt förtjust i promenader, men ibland rycks han ändå med och kan inte låta bli att intressera sig för de syner och resonemang som dyker upp.
Och vi var inte ensamma, det är man sällan vid Hanöbuktens strand, speciellt inte på helger.
Men i fågeltornet - vars begränsning till 18 personer inte har något med corona att göra utan hållfasthet - uteblev trängseln.
Vi blev bara två. Jonatan föredrog att stanna på markplanet.
Ett annat skäl till att vi var ensamma där uppe är att fågelsäsongen inte börjat än.
Dagens coronanyheter då?
Jo, Ekots lördagsintervju handlar om EUs problem med att säkerställa leveranserna av vaccin till unionen.
Och i USA röstade representanthuset igenom ett gigantiskt stödpaket som ska hjälpa befolkningen genom pandemin. 16.000 miljarder, närmare bestämt. Men senaten måste också säga ja, innan pengarna är klara. (Pengar som USA givetvis måste låna. Men det är ju inte första gången.)
För vem? Den frågan envisades en av mina arbetskamrater på Smålands Folkblad i slutet av 70-talet med att plåga sig själv och oss andra med. Den var helt klart befogad. (Om än lite präglad av tidsandan.) Frågan om vilket perspektiv journalistiken hade, och vem som var den tänkta läsaren - om någon, var viktig då, och är det nu.
Men för vem jag skriver just denna coronadagbok i Åhus? Det struntar jag ärligt talat i.
Kommentarer
Skicka en kommentar