19 februari 2021: Friday on my mind
Och marken, som fortfarande är stelfrusen efter förra veckans experiment med minustemperaturer, fylls med smältvatten.
Då är det gott att minnas att det fanns en tid då det var möjligt att fly.
För exakt ett år sedan stod vi alla fyra på en sandöken på Fuerteventura alldeles intill den stora och ganska varma Atlanten.
Redan då misstänkte vi att vi skulle få bråttom hem igen, en ny flykt, nu till förhoppningsvis coronasäkrare marker.
Trodde vi.
Men varje tid har sin egen plåga, och ibland sin egen njutning.
Tack vare/på grund av att yngste sonen inte släpps in i sin skola, så utspelar sig för andra förmiddagen i rad direktsänd radio på min veranda. Ja, även i vår trädgård och på gatan bredvid!
Vännen Maria, som jobbat hemifrån i snart ett år, traskar förbi med sin coronahund Doris och berättar hur det känns när hemifrån-arbetet snart går in på andra året.
- Ska du vara med i radio! Idag när du är så ful! utbrast hennes äldste son odiplomatiskt (och osant) från sin distansundervisning.
Katten Siena är inte så imponerad. Varken av passerande coronahundar eller det plötsliga utbrottet av ett radioprogram mitt i hennes hem.
Här väntar hon surt (på mattes stol) på... På vad då? Jo, förstås på att allt ska bli normalt igen!
Kommentarer
Skicka en kommentar