29 januari 2021: The twelfth of never

En sista morgon i nyhetsfabriken. Och det är fortfarande pandemin som färgar nyheterna.

 Som att lånetiden för 50.000 böcker går ut samtidigt i Lund på måndag, smittosäkert kaos kan befaras.

 Som att smittspridningen i P4 Kristianstadsområdet är störst i Hässleholm, minst i Östra Göinge.

 Att 21.000 skåningar vaccinerats hittills, flest i Kristianstad och Östra Göinge. (3,4 procent, det är bara en trettiondel av alla vuxna.)

 Och att det är en ensam och sorgsen tid för nyblivna mammor, så olik det som är det normala.

 Bilderna: Glada granen slut slut slut, men grön ändå. Och tomt på fikaplatsen vid Åhus bibliotek.

 Och tidningarna luras bara om dom förespeglar läsarna att dom ska få veta hur många i deras kommun som är smittade. Det är nämligen inte alls vad siffrorna från Region Skåne säger, utan hur många fall som registrerats, dels sista veckan och dels totalt.

 Det är också intressant och viktigt, men något helt annat.

 Och så var det ju också den sista av en lång rad tidiga morgnar, 12 i januari och sex i december. Nu får jag sovmorgon igen.

 Men också ett sorgearbete. För jag har - trots den absurda livsföring det kräver - trivts som fisken i vattnet med jobbet och gänget.

Och allvarligt talat. Varje gång man gör sin sista arbetsdag, och inte har någon ny bokad, utan får gå ut i en lyxig pensionärstillvaro med mer tid för bokläsning, löpning, tv-tittande och författande - då undrar man: Var det här sista gången? Är det över nu? Någon gång måste det ju ske.

 Men jag är inte redo än.

 Och då, oförklarligt, dök en gammal sång av Johnny Mathis upp, en som Cliff Richard lärde mig (även om jag på den tiden tyckte den var dålig): The twelfth of never, sången till en kärlek som inte dör.

"You ask how much I need you, must I explain?

I need you, oh my darling, like roses need rain.

You ask how long I'll love you; I'll tell you true:

Until the twelfth of never, I'll still be loving you."