23 september: One down, the rest to go

 Vad sjutton ska man skriva om en solig och varm onsdag i september, då man verkligen inte hört ett ljud om pandemin på hela dagen? Tänkte jag. Gnälligt. 

 Men så kom jag ihåg att jag faktiskt visst hört något nytt om corona just idag. Från min vän Veronika, som flydde hem till Bjurs från jobbet i Stockholm häromdan med den sorgsna sucken "Min stackars förkylda lekamen hänger vid brasan" , och idag kunde meddela att hon faktiskt diagnosticerats med Covid19.

 Den första jag känner, faktiskt, bortsett från min yngsta dotter som förmodligen hade sjukdomen redan i mars. Alla vi andra, vi är dom ännu inte drabbade. Och en och annan av dom funderar förmodligen just nu på när dom senast umgicks med Veronika, och hur tätt inpå.

Utöver allt detta så var den här soliga onsdagen väldigt odramatisk:

Badade i havet.

 Lagade middag.

 Hämtade barn på fritids.

Skjutsade annat barn till och från fotbollsträning.

Sprang löprundan till Åhusbryggan.

Besökte butiker och biblioteket.

Läste böcker.

Och frågade på apoteket om priset på munskydd. (69 kr för fem stycken.) Jag ska ju ut och resa snart...

Familjens mest sorglösa varelse.