25 april 2020: The Middle Way

Barbro Westerholm är 86. Hon börjar undra hur länge hon måste leva i isolering, utan de möten med nära, kära och kollegor som ju allvarligt talar är det som håller oss unga, håller oss vid liv.
 Själv börjar jag fundera på om situationen fortfarande kommer att vara ungefär densamma den dag då jag plötsligt, hux flux, också är 70+.

 I Stockholm, säger min f d fru, 62 (snart 63), är det få personer över 60 som vågar ha ett umgänge längre. Själv sitter hon hemma i lägenheten på Söder och leder P1 via telefon och Skype, och tar kanske någon gång i veckan en promenad med vår yngsta dotter, 28 (snart 29).
 Är det så man ska leva? Ja, om man vill ta ansvar, vara solidarisk med alla ännu osmittade och dom som verkligen behöver de sjukhussängar som andra, som blivit coronasmittade i onödan, kanske lägger beslag på.

 Ute i världen gläntar en del stater på dörren till ett normalare liv. Men dom är inte där än, inte än på länge. Andra länder lever i förnekelse, de har inte tagit itu med sin smitta och kanske tvingas göra det sedan.
 Och mitt emellan finns Sverige, som är "varken eller" eller "både och". Jag är glad att leva i ett land som inte blint gör som alla andra utan vågar tro på att är möjligt att använda sunt förnuft och välja en medelväg.
 "Sweden the Middle way", som det hette förr, på det kalla krigets tid.

 Att Sverige hyllas i USA är kanske ovanligt nu för tiden, när vårt land används som slagträ både på höger och vänster sida, men att folk kräver "be like Sweden" just i Minnesota, där en ansenlig del av befolkningen härstammar från vårt land, är kanske inte så konstigt.

 Framtiden kommer, kanske, att veta om svenskarna gjorde rätt och fel. Och om alla länder, som försökte stänga in sig i hopp om att smittan skulle hinna dö ut innan folk kom ut igen, verkligen tänkte rätt.