20 mars 2020: Våren struntar i smittan

Solens uppgång: 5.58. Nedgång: 18.21. Vårdagjämningen struntar i virus och nationernas vånda, den lyser över ond och god, gammal och ung, sjuk och frisk.
 Jonatan sitter vid vardagsrumsbordet, leker och gnolar glatt, men avbryter sig plötsligt och säger:
 - Jag har ont i huvudet. Måste nog vara hemma från skolan.
 Han var nämligen hemma dagen innan, med samma symptom, och tyckte att det experimentet föll bra ut.

 I själva verket är ingen i familjen sjuk, i alla fall inte på något sätt som i normala fall skulle innebära laga skäl till sjukfrånvaro.
 Fast normala fall lyser ju med sin frånvaro. En hel del barn i Jacks och Jonatans klasser är hemma från skolan, oklart i vilken sjukdom, men enligt de instruktioner som säger att elever med feber och förkylningssymptom inte ska komma.
 I själva verket känner jag ingen som drabbats än av det så förhatliga coronaviruset, men det är ju inte försent än.
 Däremot har de flesta, för att inte säga alla, stött på de följdverkningar som viruset, och kampen mot det, fått redan innan sjukdomen som sådan spritt sig till särskilt många.
 Nyheterna i frågan står som spön i backen, rubrikerna löper gatlopp, och inga av dem är särskilt muntra.
 Bortsett då från - och det är ingen liten sak - att jordklotet verkar vara aningen piggare. När temperaturen stigit, bland sjuka och i nästan alla länder och samhällssektorer, har motsatsen tydligen inträffat i den värld vi alla försöker leva i.
 Frågan är på vilket av dessa områden som saker och ting först återgår till "det normala":
Människors hälsa.
Ekonomi och jobb.
Underhållning och nöje.
Politik.
Samfärdsel och transporter.
Växthuseffekten.

 Om något år vet vi säkert svaret. Då kan det vara (ännu mer) för sent.